Utgör exempelvis AB och ABT handelsbruk eller sedvänja även om parterna själva inte åberopat något av dessa standardavtal? Och måste parterna uttryckligen ange att standardavtal inte ska gälla dem emellan, om de önskar ett ”standardavtalslöst tillstånd”? Peter Degerfeldt ger i denna artikel hos Lexnova sin analys av ett intressant HD-avgörande från i somras, där domstolen ställer upp en sorts manual för tolkningen och den prövning som ska göras – en dom som kan medföra ett nytt synsätt.
Som ju säkerligen är bekant för majoriteten av denna läsekrets saknas direkt tillämplig lagstiftning gällande entreprenadåtaganden i det fallet parterna i entreprenadavtalet är att beteckna som näringsidkare.
Inom Byggandets Kontraktskommitté (BKK) har under årens lopp ett ”heltäckande” standardavtalssystem framförhandlats mellan byggbranschens parter.
Standardavtalssystemet (AB, ABT, ABK och ABM samt de branschspecifika tilläggen AB-U och ABT-U) täcker in mer eller mindre samtliga avtalsled som kan aktualiseras vid ett byggprojekt.
De aktuella standardavtalen är inte i alla delar lättolkade. Vid tolkningen av byggbranschens standardavtal har HD uttalat (se t ex NJA 2013 s. 271 punkten 6 och framförallt 7) att utgångspunkten är partsviljan. Har parterna inför avtalsslutandet t.ex. diskuterat en omstridd standardavtalsbestämmelse har detta avgörande betydelse för tolkningen av densamma. Men oftast har inte parterna diskuterat aktuell omstridd bestämmelse och än mindre brukar det vara möjligt att visa gemensam partsavsikt (eller omständigheter i övrigt som kan ge vägledning för hur parterna resonerade när avtalet träffades). HD har då fastslagit att tolkningen bör inriktas på villkorets ordalydelse. När villkorets ordalydelse ska tolkas kan i förekommande fall ledning hämtas från systematiken och de övriga villkoren i standardavtalet; bestämmelserna är enligt HD att se som ett sammanhängande system. Vid tolkningen menade HD att det kan finnas anledning att särskilt beakta entreprenadavtalets speciella drag. Entreprenadavtalet skiljer sig från köp på så sätt att entreprenaden oftast är omfattande, komplicerad och avtalet löper under flera år med flera olika parter inblandade. När den enskilda bestämmelsen ska tolkas bör också beaktas att standardvillkoren, enligt HD, har förhandlats fram mot bakgrund av allmänna obligationsrättsliga principer och köplagens regler.
De inom byggbranschen aktuella standardavtalen uppfattar nog de flesta har stor spridning och tillämpas samt åberopas ofta i de skriftliga kontrakt som upprättas. Ofta åberopas också byggbranschens standardavtal i de skriftliga offerter/anbud som lämnas. Vad som nyss sagts är dock inte alltid fallet. Vissa avtal är helt muntliga, utan att parterna närmare reder ut om något standardavtal ska gälla. Det är inte heller helt sällan som skriftliga avtal upprättas, utan att något av byggbranschens standardavtal åberopas. Om det är en medveten disposition eller om parterna helt enkelt ”glömt” bort att åberopa standardavtalet är många gånger oklart. Men det kan säkert ibland vara så att vissa aktörer i byggbranschen i förekommande fall uppfattar att AB/ABT är mer eller mindre lagstiftning och gäller ”ändå”.
Har inte ett standardavtal åberopats i parternas avtal ger ju NJA 2013 s. 271 föga ledning vid tolkningen av parternas avtal. I det fallet måste ju snarare utfyllnad av parternas avtal ske med grund i dispositiv rätt. I det fallet uppstår för mig ofta tveksamheter hur avtalen ska tolkas och vad avtalet ska fyllas ut med för villkor.
Orsaken till det är att köplagens regler är anpassade för köp av varor och inte för en tjänst (som ju ett entreprenadåtagande juridiskt klassificeras som). Köplagen avviker ifrån standardavtalsbestämmelserna AB och ABT i väldigt stor utsträckning. I köplagen saknas bestämmelser om garantiåtagande, ansvarstiden
(reklamationsfristen) är bara två år i köplagen jämfört med AB/ABT:s bestämmelser om tioårigt ansvar. Regler om försäkringsplikt saknas, besiktning m m. Vissa frister hänförliga till preskription är avsevärt förkortade i standardavtalen jämfört med vad som kan sägas gälla enligt t ex preskriptionslagen. Vad gäller reklamationsfrister används inte uttrycket ”skälig tid” i standardavtalen. Konsumenttjänstlagen innehåller bestämmelser som är direkt anpassade för entreprenader, men uttryckligen avser de att reglera småhusentreprenaden och innehåller dessutom vissa direkt uttalade bevislättnader för konsumenten. Konsumenttjänstlagen är därför inte lätt att analogt tillämpa i ett näringsidkarförhållande.
I de fall parterna inte åberopat något av byggbranschens standardavtal har jag för egen del känt mig högst tveksam till att påstå att t ex AB/ABT utgör någon form av branschpraxis/handelsbruk/sedvänja. Orsaken till min tveksamhet är bl a just ovan redogörelse för skillnaderna som föreligger mellan standardavtalen och t ex köplagen samt de ”allmänna obligationsrättsliga principerna”. Det finns förvisso goda skäl för att påstå att byggbranschens standardavtal är väl kända, spridda och även ofta tillämpade i branschens skilda avtal. Däremot tycker jag för egen del att det varit svårt att visa till vilken omfattning dessa avtal tillämpas – d v s hur vanligt är det att standardavtalen åberopas?
Men i ljuset av NJA 2022 s. 574 ”Speditörpanten” har jag kanske haft fel. Det kanske inte alls är någon tveksamhet om att byggbranschens standardavtal utgör handelsbruk eller sedvänja eller ens svårt att visa att dessa utgör handelsbruk eller sedvänja. Rättsfallet behandlar inte ett entreprenadförhållande, men är intressant för frågeställningen. Nedan redogörs för aktuellt rättsfall.
Av bakgrunden till HD:s beslut [1] framgår att företaget Emotion sedan ett antal år hanterade WearColour Sweden AB:s distribution av varor (kläder) från leverantör till kund. Inom ramen för uppdraget tillhandahöll Emotion tjänster till WearColour innefattande hantering av transporter och tullfrågor, lagerhållning, orderhantering, emballering, leverans till kund och returhantering.
WearColour försattes i konkurs i februari 2020. Vid konkursutbrottet lagerhöll Emotion varor tillhörande konkursbolaget. Emotion anmälde en fordran i konkursen. Till del var Emotion och konkursförvaltningen överens angående Emotions rätt till ersättning ur de lagerhållna varorna. En del av fordringen och rätten till ersättning ur varorna var däremot tvistigt. I korthet – och för denna kommentars relevans – åberopade Emotion att 14 § i Nordiskt Speditörsförbunds Allmänna Bestämmelser (NSAB) utgjorde handelsbruk och skulle utan uttrycklig hänvisning till bestämmelsen tillämpas mellan parterna. Enligt 14 § i NSAB ägde Emotion en säkerhet i de av Emotion lagerhållna varorna. Konkursförvaltningen emotsatte sig detta.
Högsta domstolen (HD) noterade att NSAB var ett standardavtal framförhandlat inom speditionsbranschen för att reglera speditören och uppdragsgivarens rättigheter och skyldigheter. NSAB kom i en första version 1919. NSAB har genom årens lopp reviderats ett antal gånger. Enligt HD har bestämmelserna med hänsyn härtill betraktats som ett s k ”agreed document”.
HD konstaterade att aktuell och omstridd bestämmelse (14 §) utgjorde en säkerhetsrätt och hade sedan 1919 varit i stort sett oförändrad trots ett antal revideringar av NSAB. En liknande bestämmelse fanns även i ett internationellt standardavtal samt även i motsvarande tyska och engelska standardavtal.
HD konstaterade vidare att handelsbruk och annan sedvänja ges verkan i en rad centrala förmögenhetsrättsliga lagar (3 § köplagen, 1 § avtalslagen m fl). Slutsatsen av detta var enligt HD att handelsbruk och annan sedvänja är en stark rättskälla inom handelsrätten; ”Handelsbruket och sedvänjan tillåts alltså gå före dispositiva regler så snart parterna inte avtalat i annan riktning”. Enligt HD är det vidare så att användningen av ett standardavtal kan leda till att avtalet får ställning som handelsbruk eller annan sedvänja. En förutsättning för detta är att användningen har vunnit erforderlig stadga och spridning. I rättspraxis finns enligt HD exempel på att domstolar godtagit att speditörbestämmelserna utgör en del av ett kommersiellt avtal, utan att hänvisning skett till bestämmelserna.
I HD:s skäl, punkterna 23 och 24, ställde sedan HD upp en sorts manual för prövningen av om ett standardavtal utgjorde handelsbruk. Sammanfattningsvis angav HD följande punkter för prövning om ett standardavtal utgjorde handelsbruk eller ej:
Innebär detta avgörande nu att byggbranschens standardavtal är att betrakta som handelsbruk/sedvänja och så att säga ”gäller av sig själva”?
Den svenska entreprenadrätten tog form i slutet av 1800-talet genom en kunglig förordning. I början av 1900-talet började Svenska Teknologiföreningen att utveckla Allmänna Bestämmelser (AB). Standardavtalet AB får sägas vara grunddokumentet i ”AB-familjen”. AB i dess nuvarande form går tillbaka så långt som till 1950-talet (med en första utgåva 1954), (se Åhl m fl Entreprenadrätt – en introduktion till AB 04 s. 7 f f). AB avtalet har reviderats ett antal gånger under årens lopp. Många bestämmelser i AB har också följt med genom åren och har genomgått i vissa fall mindre redaktionella ändringar. Men vissa bestämmelser har i senaste utgåvan tillkommit jämfört med tidigare utgåvor. ABT kom i sin första utgåva 1974 och då i form av ett häfte/komplement till AB. ABT reviderades 1994 och senast 2006. Konsultavtalet ABK kom i sin första utgåva under senare delen av 1970-talet. Avtalet får sägas ha genomgått ganska stora ändringar under åren vad gäller t ex omfattningen av ansvaret för en teknisk konsult. Såväl AB, ABT som ABK får sammanfattningsvis sägas ha funnits under en lång tid och är väletablerade inom byggbranschen. Bestämmelserna är framförhandlade av branschen och är enligt BKK balanserade. Bestämmelserna menar BKK avspeglar som utgångspunkt en rimlig riskfördelning mellan parterna. Det finns inga motsvarande, konkurrerande, standardavtal inom branschen. Med dessa utgångspunkter är det nog svårt att invända att avtalen saknar erforderlig spridning. Vid en första anblick finns därmed flera skäl till att det går att argumentera med styrka för att avtalen utgör handelsbruk/sedvänja.
Men en stor skillnad jämfört med tidigare utgåvor är t ex att i AB 04 och ABT 06 samt ABK 09 infördes täckbestämmelser och fasta bestämmelser. Den åtskillnad som görs mellan bestämmelserna och en indelning/rangordning dem emellan kan tala emot att standardavtalen i sin helhet är att betrakta som handelsbruk/sedvänja. Är en s k fast bestämmelse att betrakta som handelsbruk, men inte en täckbestämmelse? I ”Speditionspanten” menade HD också att det finns flera exempel från rättspraxis på att domstolar godtagit att speditörbestämmelserna utgör en del av ett kommersiellt avtal, utan att hänvisning skett till bestämmelserna. Det finns säkerligen domstols- och skiljeavgöranden i den riktningen vad gäller byggbranschen. För egen del känner jag dock inte till sådana exempel. Ett faktum som enligt min uppfattning med styrka kan tala emot att AB/ABT skulle kunna utgöra handelsbruk/sedvänja är att många förfrågningsunderlag innehåller många avvikelser och ändringar i förhållande till AB/ABT:s bestämmelser. Just dessa ändringar/kompletteringar ifrån beställarsidan är ju också skälet till att BKK införde en åtskillnad av bestämmelserna genom införandet av täckbestämmelser och fasta bestämmelser. Införandet av fasta bestämmelser kan dock inte sägas ha minskat ”förändringsivern”. För det fall att vissa bestämmelser ofta är föremål för ändringar kan det nog vara svårt att visa att i alla fall dessa bestämmelser i AB/ABT utgör handelsbruk eller sedvänja.
Vad gäller ABK kan ett ”bekymmer” vara att det, i alla fall enligt min erfarenhet, ofta sker avvikelser från ABK:s ansvarsbegränsning om 120 prisbasbelopp. Det sker ändringar genom att ansvaret utökas, men också ofta så att konsulten begränsar ansvaret till arvodets storlek.
ABM 07 skiljer sig från övriga standardavtal i ”AB-familjen” på så sätt att avtalet inte reglerar en tjänst eller ett arbetsbeting, utan köp av material och varor. Är inte annat avtalat fyller köplagen ut parternas avtal. ABM 07 var vid införandet dessutom omdiskuterat och samtliga branschförbund på materialsidan ställde sig inte bakom avtalet. Det är ytterligare ett faktum som torde göra det besvärligt att argumentera för att ABM utgör handelsbruk eller sedvänja inom byggbranschen.
NJA 2022 s. 574 är intressant och öppnar för spännande argumentation inom byggbranschen. Det är mycket bra att HD gav en manual för tolkningen av om ett standardavtal ska sägas utgöra handelsbruk och/eller sedvänja. Det är också intressant att HD tycks mena att om ett standardavtal utgör handelsbruk eller sedvänja så behöver parterna uttryckligen ange att standardavtalet inte ska vara gällande dem emellan för det fall parterna önskar ett ”standardavtalslöst tillstånd”. Jag är dock inte övertygad om att det är möjligt att med framgång i domstol/skiljenämnd hävda att byggbranschens standardavtal i sin helhet utgör handelsbruk eller sedvänja. Vissa bestämmelser kan ju kanske sägas utgöra handelsbruk/sedvänja (som t ex den tioåriga ansvarstiden för fel i utfört arbete). Men det återstår att se vad kreativa advokater kan göra av det aktuella avgörandet. Enligt min uppfattning kommer det behövas klargörande praxis vad gäller byggbranschens standardavtal och dess eventuella ställning som handelsbruk eller sedvänja.
[1] Läs mer om Högsta domstolens avgörande Ö 5481-21, från den 28 juni 2022.