Oavsett om man bor i ett hyreshus eller i en bostadsrättsförening tenderar sophanteringen att vara ett svårlöst problem. Läs Mikaela Hansel Holmgrens, biträdande jurist på Landahl Advokatbyrå, artikel i Borätt Forum där hon tar upp frågan om ansvaret för en fastighets avfallshantering
Avfallshanteringen i flerbostadshus är en ständigt återkommande fråga som engagerar och berör – oftast i negativa termer. Oavsett om man bor i ett hyreshus eller i en bostadsrättsförening tenderar sophanteringen att vara ett svårlöst problem. Frågan uppkommer lika ofta vare sig man bor i en äldre fastighet, som kanske fortfarande har sopnedkast, eller i nybyggda hus med särskilt utrymme för sopkärl och grovsopor.
Naturvårdsverket sammanställer varje år statistik över samhällets avfallsflöde. För hushållens del visar siffrorna att mängden avfall motsvarar ca 429 kg per person och år. Hushållsavfall består till stor del av matavfall, men hushållen genererar också så kallat blandat avfall och farligt avfall. Huvuddelen av hushållsavfallet går till förbränning, alltså energiåtervinning. En stor del av avfallet tas också omhand genom materialåtervinning. Ansvaret för insamling av avfall är idag uppdelat mellan kommuner och producenter.
Vad som är avfall är en komplex fråga. Själva definitionen på avfall enligt EU-rätten och den svenska lagstiftningen är ”varje föremål eller ämne som innehavaren gör sig av med eller avser eller är skyldig att göra sig av med”. Den närmare innebörden av denna breda definition har också prövats av EG-domstolen i ett stort antal mål. Regelverket på avfallsområdet är därför omfattande med EU-lagstiftningen som sätter ramarna för den nationella utformningen av avfallslagstiftningen. Den svenska avfallslagstiftningen återfinns framför allt i miljöbalkens 15 kapitel med tillhörande förordningar. Beträffande själva hanteringen av avfall i en fastighet samspelar dock miljölagstiftningen med ett antal andra regelverk. Som exempel kan nämnas plan- och bygglagen, Boverkets regler och föreskrifter beträffande tillgänglighetsfrågor samt arbetsmiljölagstiftning avseende förhållandena för sophämtningspersonalen.
Grunden för hanteringen av hushållens avfall utgörs av den kommunala renhållningsskyldigheten enligt vilken kommunerna under lång tid haft monopol på omhändertagande av hushållsavfall. Kommunerna har alltså haft ensamrätt till bortforsling av hushållsavfall. Numera har detta monopol luckrats upp på så sätt att fastighetsägare och nyttjanderättshavare under vissa förutsättningar ges rätt att själva ta hand om sitt hushållsavfall och annat avfall som uppkommit hos dem. Dessutom ansvarar kommunerna idag inte heller för de produkter som omfattas av det s.k. producentansvaret. I kommunernas renhållningsskyldighet ingår dock fortfarande hanteringen av hushållens farliga avfall (till exempel kylar, frysar, batterier) samt grovavfall (t.ex. möbler, uttjänta cyklar och husgeråd). Flertalet kommuner erbjuder också särskilda insamlingssystem för utsorterat matavfall. Det sker genom särskilda insamlingspåsar i papper eller plast som förvaras vid de enskilda fastigheterna i avvaktan på att hämtas tillsammans med övrigt sorterat avfall. Kommunerna kan välja om de vill sköta avfallshanteringen i egen regi eller lägga ut hanteringen på entreprenörer.
Dagens system för det kommunala ansvaret är för närvarande föremål för utredning. Regeringen tillsatte 2011 en avfallsutredning med uppdrag att göra en allmän översyn av avfallsområdet. I sitt betänkande från hösten 2012 föreslog utredningen bland annat att det fysiska ansvaret för insamling av förpacknings- och tidningsavfall från hushållen ska övergå från producenterna till kommunerna. En proposition för lagreglering väntas presenteras efter årsskiftet.
Förutom kommunernas så kallade operativa eller fysiska ansvar att utföra insamling, transport och återvinning etc. har kommunerna också en roll som beslutsfattare. Kommunen har både möjlighet och skyldighet enligt miljöbalken att meddela föreskrifter om hantering av avfall. För varje kommun skall det bland annat finnas en renhållningsordning med föreskrifter om hanteringen av avfall som gäller för kommunen. Av den ska också framgå under vilka förutsättningar fastighetsägare och nyttjanderättshavare själva får ta hand om sitt avfall. Renhållningsordningen kan man få tillgång till via kommunernas hemsidor.
I Sverige finns ett lagstadgat producentansvar för ett antal produkter. I korta drag innebär det att producenterna ansvarar för att samla in och ta hand om dessa uttjänta produkter. Syftet är att få producenterna att utveckla mer resurssnåla produkter som är lättare att återvinna och inte innehåller några miljöfarliga ämnen. Med producent avses den som yrkesmässigt tillverkar, säljer eller importerar sådana produkter som omfattas av producentansvaret, nämligen förpackningar, returpapper, däck, bilar, elektriska och elektroniska produkter samt batterier. Beträffande förpackningar gäller producentansvaret för glas-, metall-, plast-, trä-, samt pappoch pappersförpackningar (som inkluderar kartong och wellpapp). Dessa så kallade produktgrupper motsvarar i huvudsak uppdelningen av avfallskärl (”igloos”) som finns utplacerade vid återvinningsstationer för insamling av hushållens förpackningar. I producentansvaret ingår dessutom dryckesförpackningar av engångs PET-flaskor och aluminiumburkar som hanteras i ett separat retursystem.
Enligt miljöbalken är den som innehar avfall skyldig att se till att avfallet hanteras på ett hälso- och miljömässigt godtagbart sätt. Bestämmelsen gäller alla som innehar avfall. För hushållens del innebär det en skyldighet att lämna avfallet till kommunernas eller producenternas insamlingssystem. Hushållen är därför skyldiga att från hushållsavfallet sortera ut returpapper, förpackningar, elavfall, batterier och övrigt avfall som omfattas av producentansvaret (se ovan, beträffande vilka produkter som ingår) och lämna det till de insamlingssystem som tillhandahålls vid återvinningsstationerna. Hushållens sorteringsansvar är alltså en förutsättning för producenternas insamlings- och hanteringsansvar.
Farligt avfall, som inte heller får slängas direkt i soppåsen, lämnas istället till miljöstationerna medan grovsopor kan lämnas till återvinningscentraler. Många flerbostadshus har också några eller alla typer av återvinningskärl i sina egna soprum. I nybyggda hus finns oftast även ett grovsoprum. Härutöver är hushållen också skyldiga att följa reglerna för avfallshanteringen i kommunen.
Fastighetsägare är skyldiga att informera de boende i fastigheten om hur olika typer av avfall ska hanteras. Dessutom skall fastighetsägare tillhandahålla möjligheter för de boende i huset att sortera ut grovavfall från annat hushållsavfall. Denna skyldighet kan efterlevas på olika sätt och är ytterst beroende av vilka förutsättningar det finns att hantera avfallet i fastigheten. Än så länge finns inget lagstadgat krav på att fastighetsägare skall tillhandahålla så kallad fastighetsnära källsortering, eller miljörum, dvs. en skyldighet att inrätta ett utrymme för sortering och återvinning av sådant avfall som omfattas av producentansvaret. Många fastigheter har dock redan på frivillig basis inrättat ett sådant utrymme.
Detsamma gäller grovsoprum. Endast för nybyggda fastigheter finns det krav på inrättande av grovsoprum. För äldre fastigheter som av utrymmesskäl inte får plats med ett grovsoprum finns istället möjligheten att genom kommunens försorg – eller av kommunens upphandlade entreprenörer – regelbundet beställa en grovsophämtning till sina boende. Naturligtvis går det också bra att hänvisa de boende till de kommunala återvinningsstationerna, miljöstationerna och återvinningscentralerna.
En förutsättning för att fastighetsägaren skall få ha ett miljörum och grovsoprum i fastigheten är att utrymmet lever upp till gällande arbetsmiljökrav. Bl.a. skall det finnas tillräckligt med manöverutrymme för sophämtningspersonalen, hämtningsvägar för rullkärl bör helst vara plana eller svagt lutande och dörrar och passager skall vara tillräckligt breda. Om dessa krav inte uppfylls kan det leda till hämtningsförbud. Det innebär helt enkelt att fastighetens sopor inte hämtas. Viktigt att tänka på är också att utformningen och placeringen av avfallsutrymmet anpassas till snöröjningen. Ligger det drivor av snö utanför ingången till soprummet kan också det leda till hämtningsförbud.
Kravet på tillgänglighet gäller inte endast med avseende på själva sophämtningen utan det skall naturligtvis också vara lätt för de boende att lämna sitt avfall. Enligt Boverkets allmänna råd bör det vara maximalt 50 meters avstånd från byggnaders entréer till avfallsutrymmen och avfallsanordningar i flerbostadshus. Boverkets byggregler innehåller även krav på att det ska finnas plats för källsortering av avfall i bostadslägenheten.
I takt med att allt fler fastigheter tillhandahåller egna utrymmen för sopsortering försvinner också det klassiska sopnedkastet. De fastigheter som alltjämt har ett sådant är skyldiga att se till att den underliggande sopkarusellen är fullt fungerande och att tillgänglighetskraven beträffande sophämtningen, så som redovisats ovan, är uppfyllda.
Ett modernare alternativ som blir allt mer vanligt är att inrätta ett automatiserat sopsugssystem. Ofta sköts sopsugarna via en samfällighet men i vissa fall har också kommuner övertagit huvudmannaskapet för sådana system eftersom installationen ofta kräver omfattande samordning beträffande byggnation och drift, på ett liknande sätt som VA-anläggningar. Dessutom innebär en sådan lösning ofta stora investeringar. Ett mellanting är också att kommunen tecknar avtal med byggherrar eller fastighetsägare om driften av en sopsugsanläggning.
Oavsett vilket sophanteringsalternativ som en fastighetsägare väljer åligger det just fastighetsägaren att städa och underhålla sopnedkast, soprum, återvinningskärl eller annat som finns för att sophanteringen ska fungera. Däri ligger också en möjlig kostnadsbesparing. Sophanteringen tenderar ju att vara en stor utgift för fastighetsägare. Kostnaderna för grovavfall faktureras utifrån avfallets vikt eller volym. Om en boende river ut hela sitt kök och ställer ner delarna i grovsoprummet blir det således en dyr historia för fastighetsägaren. Om en konservburk av metall inte källsorteras utan istället slängts bland hushållsavfallet, får den kommunala skyldigheten även omfatta sådant avfall. Även om hushållens sorteringsskyldighet inte är direkt sanktionerad bör noteras att kommunen kan anpassa sin renhållningstaxa för att på så sätt komma till rätta med olika typer av missförhållanden i avfallshanteringen.