Även om det fortfarande är vanligt att entreprenadrättsliga tvister löses genom skiljeförfarande har prövningarna i de allmänna domstolarna ökat. För Lexnovas räkning redogör Peter Degerfeldt för NJA 2013 s. 271, som kan sägas vara startskottet för denna nya ordning och som ger en manual för tolkning av byggbranschens standardavtal samt för ett urval av avgöranden från Högsta domstolens efterföljande praxis – med nedslag i omstridda bestämmelser i AB 04 respektive ABT 06.
Många entreprenadrättsliga mål har traditionellt prövats via skiljeförfaranden, vilket alltjämt också görs. Men NJA 2013 s. 271 kan sägas utgöra någon form av ”startskott” för en mer aktiv Högsta domstol (HD) på entreprenadrättens område. Prövningarna i allmän domstol (underinstanserna) har nog också ökat i omfång. Sammanfattningsvis prövas många mål och ärenden i skiljeförfaranden, men prövningen i allmän domstol har ökat. Det är bra med åtkomlig praxis från allmän domstol, eftersom byggbranschens standardavtal är svårtolkade i flera delar. Standardavtalen är förhandlingsprodukter mellan byggbranschens parter, varför inte juridisk stringens och klarhet alltid kunna uppnås i avtalsprodukterna. Ett flertal centrala bestämmelser har varit föremål för prövning i HD under senare år – men flera bestämmelser är alltjämt till delar oklara och lämnar ”fältet” öppet för olika och diametralt skilda tolkningar.
I mars 2018 sammanfattade undertecknad åt Blendow Lexnova några avgöranden från senare år dels från HD, dels några referat från underrätterna. Nedan gör jag en analys av HD:s domskäl från NJA 2013 s. 271 med särskild inriktning på HD:s ”manual för tolkningen av byggbranschens standardavtal” och hur HD tillämpat de skilda tolkningsparametrarna i efterföljande praxis från HD.
En kort rekapitulering av målet är att det behandlade 5 kap. 4 § AB 92 (motsvarande lydelse återfinns i 5 kap. 1 § AB 04 respektive ABT 06). Den centrala frågan var vilket eventuellt ansvar beställaren kunde ha för entreprenaden under entreprenadtiden. Omstridd bestämmelse lyder i relevanta delar:
”Entreprenören ansvarar under entreprenadtiden för skada på ej avlämnad del av entreprenaden.
Entreprenören ansvarar dock inte för skada på entreprenaden som beror på beställaren.”
Av domen framgår att det uppstod en skada på entreprenaden under entreprenadtiden. Denna skada berodde, enligt entreprenören, på beställaren. Enligt entreprenören var då ansvaret för beställaren strikt. Förenklat och sammanfattningsvis menade entreprenören att så snart någon form av skada kunde härledas till beställaren, så svarade beställaren strikt för skadan och det oaktat vållande. Beställaren bestred den tolkningen och menade att bestämmelsen var enbart en hänvisningsbestämmelse och att beställarens ansvar för skador på entreprenaden under entreprenadtiden krävde någon form av vållande; det gick att utläsa av övriga bestämmelser i 5 kap. AB 92. Systematiken i standardavtalet talade enligt beställaren därmed emot entreprenörens tolkning.
HD:s slutsats var att 5 kap. 4 § saknade sanktion. Beställarens ansvar ska därför enligt HD uttolkas från AB och ABT:s bestämmelser i övrigt, vilket medförde att beställarens ansvar inte är strikt enligt HD. Övriga bestämmelser innehåller någon form av vållande på beställarsidan för att beställaren ska vara ansvarig för skador gentemot entreprenören. HD gjorde i sammanhanget också generella uttalanden om hur byggbranschens standardavtal ska tolkas (punkterna 6 och 7 i domen). De uttalanden som HD gjorde, gällande hur tolkningen av (oklara) bestämmelser i byggbranschens standardavtal, är vägledande och ofta citerade i efterföljande domar ifrån HD och underinstanserna. Enligt min mening ställde HD upp en ”manual” för tolkningen. Vad gäller tolkningen av standardavtalen inom byggbranschen är det enligt HD:
Vid tolkningen ska det enligt HD vidare läggas vikt vid:
Och slutligen är det enligt HD också nödvändigt att:
HD lämnade inga anvisningar för vilken parameter som ska vara utslagsgivande. Enligt mig är det inte helt klart t ex när t ex systematiken ska vara utslagsgivande eller när obligationsrättens principer ska vara utslagsgivande eller t ex vid vilka tillfällen entreprenadens ”speciella drag” ska beaktas.
Men det är en fördel att veta vilken av dessa tolkningsdata som ska vara utslagsgivande och i vilken situation. Förutsägbarhet är alltid en fördel när ett juridiskt problem ska lösas. Men om inte HD lämnat några närmare anvisningar om detta i NJA 2013 s. 271, går det då att läsa ut av HD:s efterföljande praxis och vid en analys av omständigheter och typen av bestämmelser som prövats?
En översikt över NJA 2013 s. 271 och efterföljande praxis från HD, samt över vilken av parametrarna som vägt tyngst, ger enligt min uppfattning följande.
Enligt min uppfattning var standardavtalets systematik utslagsgivande i NJA 2013 s. 271 och NJA 2015 s. 3 vid HD:s tolkning av de enskilda bestämmelsernas innehåll.
När det kommit till frågor kring tolkningen av ansvaret för avhjälpande av fel och hur långt ansvaret sträcker sig (NJA 2014 s. 960 respektive NJA 2018 s. 653) har HD i majoritetens skäl vägt in den dispositiva rätten. Samtidigt har inte ledamöterna i alla delar kring avhjälpandeskyldigheten varit eniga.
I målet gällande den ”Uteblivna slutbesiktningen” (NJA 2015 s. 862) var det utslagsgivande för majoriteten att det var fråga om en preskriptionsbestämmelse, medan minoriteten fäste stort avseende vid standardavtalets systematik.
De parametrar som HD tydligt slog fast i NJA 2013 s. 271 har varit till stor hjälp för att bringa ordning och transparens vad gäller hur enskilda bestämmelser i byggbranschens standardavtal ska tolkas. Enligt min uppfattning har inte HD i något av fallen tyckt att det gått att läsa ut av ordalydelsen vad som avsetts. Måhända är det ett underbetyg för Byggandets Kontraktskommitté som är den organisation som formulerat villkoren. Kan man därmed hoppas på att de reviderade utgåvor av standardavtalen som kanske kommer i närtid är bättre formulerade? Det tror jag inte, eftersom det är just fråga om förhandlingsprodukter mellan parter med olika intressen. Någon partsvilja eller att parterna diskuterat de enskilda omstridda villkoren har inte heller varit för handen i de aktuella målen. Det är väl i och för sig också naturligt. Det är fråga om omfattande standardavtal med många regleringar i sig. Vid avtalsförhandlingarna har nog troligen parterna fullt upp med att analysera anbudspriser och tidsomfattningar etc.
En analys av vilken av de skilda parametrarna som ska vara utslagsgivande leder till att det enda mönster som jag kunnat se är att vid tolkningsfrågor om avhjälpande av fel har HD fäst stor vikt vid den dispositiva rätten, vilket möjligen är naturligt. Detta säkerligen mot bakgrund av att det finns lagregleringar på köprättens område. HD tycks också i vissa fall fästa visst avseende vid standardavtalets struktur. I övrigt är det, enligt mig i alla fall, svårt att se ett tydligt mönster för vilken eller vilka parametrar som HD anser ska var utslagsgivande vid tolkningen av standardavtalen.