Att miljöanpassa sin elförbrukning har kanske aldrig varit så aktuellt som det är nu, för såväl bostadsrättsföreningar och företag som privatpersoner. Men att sätta upp en laddstolpe, bygga ett batterilager eller att installera solceller på sin fastighet kan vara lättare sagt än gjort – med hänsyn till de olika lov och tillstånd som kan behövas. För Lexnovas räkning går Anna Lidholm och Johan Larsson igenom vad som kan vara bra att veta inför uppförandet av sådana anläggningar på olika typer av mark respektive områden.
För både privatpersoner, bostadsrättsföreningar och många företag är solpaneler ett kostnadseffektivt sätt att producera egen el. I längden kan sådana anläggningar minska energikostnader samtidigt som användningen av förnybar energi ökar. Viktigt att veta är att olika krav ställs beroende på hur solcellsanläggningen är monterad och om solcellerna ska placeras inom eller utanför detaljplanelagt område.
Inom planlagt område är solceller bygglovspliktiga om uppförandet av dessa innebär att byggnaden byter färg, fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial, samt om byggnadens utseende i och med solcellernas tillkomst avsevärt påverkas på annat sätt (se 9 kap. 2 § planoch bygglagen [2010:900], PBL). Ett vanligt missförstånd är att solenergianläggningar som monteras utanpå en byggnads tak innebär byte av taktäckningsmaterial. Så är det alltså inte (se prop. 2017/18:197 s. 11). Enligt gällande bestämmelser inträder lovplikt (som huvudregel) bara om åtgärden innebär att byggnadens yttre utseende påverkas avsevärt genom monteringen. Men, som bekant gäller (i princip) ingen regel i PBL utan undantag.
Om de solcellspaneler eller solfångare som ska monteras på en byggnad följer byggnadens form krävs inte heller bygglov, även om byggnadens yttre utseende påverkas avsevärt i och med åtgärden (se 9 kap. 3 c § PBL). Observera att undantaget inte omfattar solcellspaneler och solfångare som integreras i byggnaden och därmed ingår i byggnadens fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial (läs mer om vad som krävs för sådana integrerade solceller nedan). Inte heller omfattar undantaget uppvinklade eller utvinklade paneler, eftersom dessa inte följer byggnadens form.
Även om solcellerna följer byggnadens form krävs bygglov i följande fall;
Så länge kommunen inte har beslutat om områdesbestämmelser som medför bygglovsplikt så krävs det inte bygglov för installering av solceller på tak utanför detaljplanerat område. Kommunen har endast möjlighet att utöka lovplikten inom områden som omfattas av områdesbestämmelser avseende solceller eller solfångare som avsevärt påverkar byggnadens yttre utseende (se 9 kap. 8 § första stycket 7 PBL).
Solpaneler kan även integreras i tak och ses då som tak och/eller taktäckningsmaterial. Vid installation av integrerade solceller gäller följande inom respektive utanför detaljplanelagt område.
För byggnader inom planlagt område krävs bygglov för att byta fasadbeklädnad eller taktäckningsmaterial, om bytet väsentligt ändrar byggnadens eller områdets karaktär. Skulle bytet inte väsentligen ändra byggnadens eller områdets karaktär krävs bygglov endast om det finns bestämmelser om utökad lovplikt för byte av taktäckningsmaterial i detaljplanen.
Ligger byggnaden utanför detaljplan krävs inte bygglov för de integrerade solcellerna – om det inte finns områdesbestämmelser om utökad lovplikt för byte av takmaterial (se 9 kap. 8 § första stycket 7 PBL.
Även om det inte krävs bygglov för installation av solceller eller solpaneler på, eller integrerade i, tak kan det krävas en anmälan (6 kap. 5 § plan- och byggförordningen [2011:338], PBF) – till exempel om installationen av anläggningen påverkar byggnadens bärande konstruktion eller väsentligt påverkar brandskyddet. En bedömning av detta görs från fall till fall. För de åtgärder som är anmälningspliktiga krävs startbesked innan åtgärderna får påbörjas (10 kap. 23 § PBL).
Något som kan medföra bygglovsplikt för en solcellsanläggning som placeras på mark är om den anses vara en byggnad enligt definitionen i 1 kap. 4 § PBL. Då är den som huvudregel lovpliktig som nybyggnad enligt 9 kap. 2 § PBL. En byggnad är enligt legaldefinitionen i PBL en varaktig konstruktion som består av tak eller av tak och väggar och som är varaktigt placerad på mark eller helt eller delvis under mark samt är avsedd att vara konstruerad så att människor kan uppehålla sig i den.
Mark- och miljööverdomstolen har nyligen gjort bedömningen att en solcellsanläggning, med en lägsta höjd om 0,5 meter och en högsta höjd om 3 meter, med hänsyn till det begränsade utrymme som tillskapas under solcellspanelerna, inte kan anses vara avsedd att vara konstruerad så att människor kan uppehålla sig i den (se Mark- och miljööverdomstolens dom 2024-10-23 i mål nr P 5094-23). Domstolen bedömde i det fallet i stället att solcellsanläggningen utgjorde ett byggnadsverk och att dess förenlighet med plan- och bygglagen kunde, trots att det inte var fråga om en byggnad, bli föremål för tillsyn. Tidigare har solcellsanläggning med snedställt tak med en lägsta höjd om 3 meter och en högsta höjd om 8 meter bedömts vara konstruerat så att människor kunde uppehålla sig där och därför varit bygglovspliktigt (Mark- och miljööverdomstolens dom 2021-02-12 mål nr P 9967-20). Bebyggelse och byggnadsverk ska i ärenden om bygglov och även vid åtgärder avseende byggnader som inte kräver lov enligt PBL utformas enligt kraven på anpassning och god helhetsverkan som framgår av 2 kap. 6 § PBL.
Om en solcellsanläggning väsentligt kan komma att ändra naturmiljön ska anmälan om samråd göras till länsstyrelsen (12 kap. 6 § miljöbalken [1998:808]). Kravet på anmälan om samråd gäller parallellt med eventuella tillståndskrav enligt plan- och bygglagen (se SOU 2018:86 s. 97 ff.).
Oavsett om den fristående solcellsanläggningen är lovpliktig eller inte så ska den uppföras i enlighet med detaljplan och områdesbestämmelser (se 10 kap. 2 § PBL).
Det krävs också, om marken som en solcellspark ska placeras på utgör brukningsvärd jordbruksmark, att solcellsanläggningen tillgodoser ett väsentligt samhällsintresse såsom produktion av förnybar el, som inte kan tillgodoses på annat sätt som inte tar brukningsvärd jordbruksmark i anspråk eller i vart fall endast i mindre omfattning gör det (se 3 kap. 4 § andra stycket MB).
För att en solcellspark ska få placeras på brukningsvärd jordbruksmark krävs alltså att samhällsintresset av produktion av förnybar el genom solcellsanläggningar på den aktuella platsen väger tyngre än behovet av att bevara marken för möjlig livsmedelsproduktion. Det krävs också att det finns underlag som visar att någon alternativ placering eller någon annan typ av energiproduktion, t.ex. vindkraft, inte är möjlig (se MÖD 2024:12[1]).
Ett batterilager utgör en anläggning vars syfte är att lagra energi. Batterilager kan utformas på en rad olika sätt. Ett batterilager är inte lovpliktigt som sådant, eftersom det (normalt) inte utgör en byggnad enligt legaldefinitionen i 1 kap. 4 § PBL och inte heller finns med i uppräkningen över lovpliktiga anläggningar i 6 kap. PBF. Om ett batterilager utformas så att det uppfyller förutsättningarna i nyssnämnda legaldefinition; t ex genom att det går att vistas i det, kommer det att betraktas som en potentiellt lovpliktig byggnad.
Batterilager har också ansetts träffas av lovplikten för upplag i 6 kap. 1 § 2 PBF, även om syftet med anläggningen inte är att förvara olika material och föremål, till exempel avfall, sten och krossmaterial, bränsle, skrot, däck, bilar, båtar, husvagnar, släpvagnar, byggnadsmaterial och varor (se prop. 1985/86:1 sid. 685). I 6 kap. 2 § första stycket 5 PBF har dock ett undantag från lovplikten för upplag förts in för en anläggning av liten omfattning i form av en eller flera containrar i omedelbar närhet till en pågående verksamhet inom ett industriområde och anläggningen inte placeras närmare gränsen än 4,5 meter. Utformningen av undantaget kan anses tala för att uppställning av containrar bör anses utgöra upplag, även om det väcker vissa principiella betänkligheter att definiera en huvudregel genom ett undantag.
Generellt sett krävs inte bygglov för uppförande av laddstolpar. Men den som är intresserad av att uppföra laddstolpar för laddning av elfordon bör i korthet se till att uppförandet av laddningsstolpen sker i linje med bestämmelserna i detaljplan, om sådan finns (se 10 kap. 2 § PBL). Mer avancerade laddstationer under tak kan kräva bygglov. Men då beror det på att etableringen utgör en byggnad eller på grund av att den innehåller lovpliktiga skyltar (jfr Mark- och miljööverdomstolens dom 2021-11-17, mål nr P 14700-20). Det är byggnadsnämnden i aktuell kommun som avgör om bygglov krävs eller om en anmälan ska göras.
Starkströmsledningar, det vill säga alla elledningar med en spänning över några tiotals volt, får som huvudregel inte byggas eller användas utan tillstånd, s.k. nätkoncession (2 kap. 1 § ellagen [1997:857]). Den som med hjälp av starkströmsledningar vill fördela och styra användning och produktion av el behöver därför fundera på om nätkoncession krävs eller om något undantag från kravet är tillämpligt i enlighet med bestämmelserna i förordning (2007:215) om undantag från kravet på nätkoncession enligt ellagen (1997:857), IKN-förordningen.
Undantag från kravet på nätkoncession gäller under särskilda förutsättningar bl.a. för solcellsparker, energilagringsanläggningar som har till syfte att el som lagras återigen ska matas in i en punkt på det ordinarie överföringsnätet, för interna elnät som huvudsakligen används för fordons elbehov m.m. (se IKN-förordningen, särskilt 22a–22c §§).
Bindande besked om undantag från kravet på nätkoncession söks hos Energimarknadsinspektionen, som gör en prövning av om nätet uppfyller kraven i något av undantagen i IKN-förordningen. Det är även värt att notera att alla som äger en produktionsanläggning ska betala en nätavgift (s.k. inmatningsavgift) och en anslutningsavgift till elnätsföretaget. Avgiften speglar de faktiska kostnaderna för inmatning av el och de kundspecifika åtgärder som krävs för att ansluta anläggningen till elnätet. Hur hög inmatningsavgiften blir varierar, eftersom nätavgifter ska baseras på elnätsföretagets faktiska kostnader.
Enligt 3 kap. 1 § ordningslagen (1993:1617), OL, krävs polistillstånd för att använda en offentlig plats inom detaljplanelagt område på ett sätt som inte stämmer överens med det ändamål som platsen har upplåtits för eller som inte är allmänt vedertaget, om det inte är fråga om ett mycket tillfälligt ianspråktagande. Kommunen har möjlighet att utvidga tillståndskravet till att även omfatta andra platser än sådana som är belägna inom planlagt område med stöd av bestämmelsen i 1 kap. 2 § OL genom lokala förskrifter.
Vid placering av laddstolpar, laddstationer, solpaneler eller batterilager på sådana platser, kan således polistillstånd krävas utöver de eventuella tillstånd som krävs för åtgärden enligt plan- och bygglagstiftningen.
Den nya gröna vågen ger upphov till ett antal knepiga juridiska överväganden, inte minst med anledning av svårigheterna att subsumera nya typer av anläggningar och åtgärder under de olika kraven på tillstånd, samråd etc. som gäller enligt olika lagstiftningskomplex. Det krävs allt som oftast en mer ingående analys av åtgärdens utformning och utredning av den enskilda platsens förutsättningar för att få klarheter i vilka krav som gäller för utförandet. En annan utmaning ligger i att de potentiellt tillämpliga regelverken inte är synkroniserade med varandra.